Sogamoso Colombia

2014-02-20, onsdag.

Knappt tre timmar och cirka 150 km åt nordost med collectivos från Villa de Leyva via Tunja ligger Sogamoso, eller Sugamuxi som platsen hette på Muisca och som betyder 'Soldalen'.

Vägen mellan Tunja och Sogamoso tillhör de bättre i trakten och löper för det mesta i ganska plana dalar och på svagt sluttande platåer. Nästan ingen slingerväg alls.

Sogamoso ligger på 2569 möh, dvs lite högre upp än Villa de Leva. Man märker det också lite på klimatet, här är aningen svalare även om man som svensk fortfarande kan gå i shorts och linne under dagarna.

Staden ligger på en av huvudvägarna österut från Anderna ner till Los Llanos, som är namnet på det vidsträckta slättlandet nedanför den östra sidan av bergen. Man märker detta bland annat på den aldrig sinande strömmen av bullrande lastbilar, tankbilar och annan nyttotrafik som drar genom staden.

Sogamoso är till synes en ganska vanlig sydamerikansk stad med den vanliga betong- och tegelbebyggelsen, relativt låga hus, gott om panaderior, smårestauranger, småbutiker, bilverkstäder etc utmed gatorna. Här finns knappt några vita kolonialbyggnader och staden är helt oturistisk. Vilket bland annat märks på prisnivån på till exempel 'Menu del Dia', som här är flera snäpp billigare än till exempel i Villa de Leyva.

Att staden är oturistisk beror nog nog främst på att det till ganska nyligen varit osäker mark här på grund av guerilla-aktiviter. Här finns flera naturattraktioner och staden har en intressant historia.

Sogamoso, eller Sugamuxi, var före spanjorernas ankomst hit ett religöst och socialt centrum för indianfolket Muisca, som sedan lång tid tillbaka bebodde denna delen av Anderna. Här levde man av jordbruk, odlade majs, papas, yuka, trädtomater etc. Man tillverkade redskap, vapen, kläder och smycken. Man bedrev handel och bekämpade sina fiender. Samt utövade sina religiösa ritualer.

I Sugamuxi fanns 'El Templo del Sol', dvs 'Soltemplet' som fungerade som religiös ceremoniplats. När spanjorerna anlände hit satte man helt sonika fyr på templet och förstörde ceremoniplatsen inklusive den urgamla gravplatsen.

Idag finns sedan 1942 ett muséum på platsen, grundat av den colombianske antropologen och etnologen Eliécer Silva Celis, som utforskade och tog tillvara det som spanjorerna tidigare förstört.

På platsen har man också byggt upp en kopia av 'El Templo del Sol'.

I muséet beskrivs via text, bilder och montrar med fynd och bevarade föremål områdets historia från dinosaurietiden och framåt. Här finns mängder av fynd som sammantaget ger en mycket bra bild av hur Muisca levde innan den spanska erövringen.

Bland annat finns här väl bevarade fynd av mumifierade kroppar, deformerade skallar och kraftigt nedkrympta sådana.

Att deformera skallen så att den blev plattare var den tidens högsta mode. Att ta tillvara och kraftigt krympa ner skallen från sina avlivade fiender gav segraren en kraftfull trofé.

Halvannan mil utanför staden ligger 'Laguna de Tota', Colombias största insjö. Den mäter 47 gånger 12 km och ligger på 3015 möh. Sjön ligger vackert mellan bergskullar med enstaka träd och träddungar. På den fuktiga marken intill sjön bedrivs intensivt jordbruk med spade och hacka och oxar som dragdjur.

Tog bussen dit första dagen här, hoppade av vid sjön och vandrade några timmar längsmed den. Enstaka små samhällen ligger längsmed vägen som går utmed sjön. Och människor jag pratade med påpekade att de inte kunde tänka sig någon annan boplats.





2014-02-24, måndag

Den största naturattraktionen i trakten är utan konkurrens Páramo de Ecéta. 'Páramo' betyder hed och är i detta fallet mer av en platå på hög höjd.

Páromo de Ecéta betraktas av många som den vackraste i världen och efter att ha besökt den kan jag inte ifrågasätta denna bedömning.

Bergen med denna páramo ligger vid Mongui, en liten och mycket lugn kolonialstad med 5 000 invånare, en knapp timme med bil från Sogamoso.

Från staden som ligger på ca 2 900 möh, går vandringen brant uppåt, först förbi mindre odlingar på sluttningarna och sedan mer in bergen och längs med dalarna.

På cirka 3 800 möh öppnar sig landskapet i ett storslaget sceneri, med växten Frailejon i tusental så långt ögat når. Denna växt växer cirka en centimeter om året och flera exemplar var således mellan 150 år och 250 år.

Hiken tog sammanlagt 8 timmar, delvis i regn, men var väl värd mödan.

Tiden börjar bli knapp och trots att jag utan vidare skulle kunnat spendera ytterligare en vecka i denna naturliga och oturistiska bergsstad så drar jag tidigt i morgon bitti vidare österut, nedför Anderna till slättlandet Los Llanos och vidare till Villavicencio.